Jag och den saltstänkte skepparen ... not!
Var detta dagen då jag skulle gå till botten mellan Torekov
och Hallands Väderö?
Lika bra att erkänna det med en gång: jag är rädd för det
mesta. Rädd för allt, faktiskt.
Djupt vatten, är jag rädd för.
Höga vågor. Små båtar i höga vågor över djupt vatten.
Vi var sex ynka själar som ville ta turbåten över till Hallands Väderö den här förmiddagen, och därför blev det den lilla båten och inte den stora, stadiga, reguljära färjan. Skepparen var en väderbiten gråhårsman som lämnade ratten (rodret?) åt sitt öde för att gå runt och ta betalt.
Båten guppade och krängde. Jag fick panik.
- Jag klarar inte det här, kved jag ynkligt till Arga Tanten
som har segelbåt och är beundransvärt saltstänkt och modig.
- Ingen fara, sa hon samtidigt som skepparen tappade
biljettväskan så att femhundralapparna fladdrade omkring i den lilla kabyssen.
Jag ville kräkas. Var detta slutet?
Men vi kom över.
Och på Hallands Väderö sken solen. 
Okej då, en liten regnskur kom det ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar