Sista delmålet på vår resa är Ellen Keys Strand, huset vid
Vättern på en sluttning i kanten av Omberg.
Varit där? Nej, tänkte väl det.
Vi övernattade i Ödeshög, en knapp mil söder om Strand.
- Också ett öde,
att bo i denna hög, försökte jag
skämta till det.
Och Tanten med Skägg replikerade:
- Jaha, du … om inte om
hade varit … ett sådant berg att
bestiga.
Tanthumor, haha.
Ödehögs kommun har valt sin slogan efter Ellen Key: Rum för
själen.
Det låter lite pretentiöst, men samtidigt poetiskt. Hon
kanske var sådan, Ellen Key, som själv lät en strof ur Runeberg ge namn åt
huset hon byggde:
”… där livets hav oss gav en strand.”
Hur som helst, vi köade till förmiddagsvisningen i sällskap
med dussinet andra tanter och ett par herrar.
- Vilken tant hon var, Ellen! suckade vi hänfört båda två när
vi vacklade ut i solskenet efter den intressanta visningen.
Ellen Key hade faktiskt humor också, vilket var skönt att se. Ta bara köket. Där stod det Skafferi på en dörr. Städeri på en annan (till städskåpet). Stegeri på en tredje (trappan ner till källaren), Soveri på en fjärde (jungfrukammaren) …
Huset
ligger i branten alldeles vid Vätterns strand
Vy från strandkanten
Vi satt en
stund i trappan och filosoferade.
Det kändes underligt att sitta där och tänka på det Ellen Key själv skrev
på Strand sommaren 1914, då hon för första gången såg ett flygplan:
”Först syntes han som
en seglande örn, sedan i profil som en jättemygga (med bromssurr). När år 2014
luften är full av dylika, blir också himlen fördärvad av människan så som hon
redan har förorenat jord och vatten. Nu är det ännu vackert att se en flygande
människa.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar