Tant Farbror: Gråtmild och kramgo´ och snäll

Usch. Jag läste en så deprimerande artikel i Sydsvenskan i morse. Ja, min syster bor i Lund och hon brukar skicka mig artiklar som hon tycker jag ska läsa. Och nu har det varit en konferens om mäns åldrande och tidningen skrev så här:

"Västerlandets bild av mannen, den stora, starka och handlingskraftiga mannen, är en myt som vi får i oss från de första godnattsagorna. Den är omöjlig att leva upp till och kontrasten är särskilt smärtsam för äldre män.

Jonas Frykman, professor i etnologi vid Lunds universitet, berättade om en amerikansk studie av män och kvinnor i ett äldreboende. Invånarna var 70 - 80 år och från arbetarklass. Forskaren följde dem i nära fyra år.

- Männen uppskattades mycket av kvinnorna som konkurrerade om dem och skämde bort dem. De hade en symbolisk auktoritet och fick sista ordet i diskussioner. Men kvinnorna bestämde.

- Manligheten blir mer sårbar med tiden, konstaterade han."

 

Tidningen sammanfattade: "Mannens åldrande är en serie förluster. Han mister sin styrka, sin drivkraft och sin makt."

Hu!

Jag ska säga till min syster att sluta skicka sånt här. Jag blir bara dyster och måste tröstäta.

I morse när jag rakade mig märkte jag att skäggstråna glesnat betänkligt. Vad jag förstått har Tanten med Skägg motsatt problem, men hon verkar inte bry sig alls. Man skulle se allt positivt som hon gör.

Varför kan man inte se det manliga åldrandet som en positiv utveckling av manligheten? Man slipper bestämma över alla och slå ner sina motståndare med en rak höger. Man får bli gråtmild och kramgo och plötsligt blir man snäll på gamla dar. Är det verkligen en förlust?

Jag tycker man kan se det som en vinst.

Min syster i Lund